Om förhållanden och att analysera sig själv
Det finns få saker som intresserar och fascinerar mig så mycket som människor och vårat beteende. Jag är en analytiker utan dess like. Och den jag analyserar mest, är mig själv och hur jag agerar i olika situationer. Omedvetet ofta.
Det är lite komiskt, men jag har gått till både kurator och psykolog och fått höra att jag besvarar mina egna funderingar innan de ens hunnit säga nånting. Jag kan sitta där och berätta om ett specifikt problem för att helt plötsligt börja granska och ändra perspektivet till "fast jag vet ju egentligen att jag reagerar så för att..". De säger att jag är klok. Men frågan är hur det kan vara så svårt att leva upp till det man säger till sig själv och andra. Även fast man vet. Men jag tror att man kommit en bra bit på vägen när man insett att det är en falsk negativ föreställning skapad av en själv, som man har makt att ändra i tanken till det positiva och rätta. Träning för själen. Jag tror det är viktigt att man lär sig se på sig själv utifrån ibland, lär sig se skillnad på en i ditt huvud påhittad tanke (om den är negativ) och vad som är verkligt och sant. Och jag tror ju att alla människor bär på denna kunskap, att alla människor egentligen är medvetna om sitt eget värde, hur man behandlar sig själv och andra. Jag tror bara att den kunskapen sitter olika långt in hos olika individer, den kanske är gömd bakom en trasig självkänsla eller ett sår man envist strör salt i istället för att låta läka. Vad jag menar är att en del måste kanske gräva djupare för att hitta den, vi är alla olika. Men jag vet att det är värt att leta efter den.
Mitt problem är nog att plocka fram den här kunskapen i stunder jag verkligen behöver den. I kärleksrelationer tillexempel. Jag har insett att jag haft på tok för dålig självkänsla för att kunna fungera och tänka klart i ett förhållande. Jag är en av dem som prioriterat andras behov och lagt mina egna åt sidan. Jag är en av dem som hållit mig kvar alldeles för länge i något som för längesedan borde ha avslutats, intalat mig själv att det finns något vackert i att försöka om och om igen fast energin förlängesedan tagit slut, och i att bråk och tårar förekommer oftare än skratt och kärleksfulla blickar. Jag har varit alldeles för stolt och vägrat, fullkomligt vägrat, acceptera att någon jag älskat så otroligt och som känt samma för mig, faktiskt kan sluta älska mig. Som att det skulle finnas nåt skamligt i det. Jag har aldrig vågat vara den som är den första att ta upp ämnet "göra slut", och varje gång jag känt att jag borde så har jag bara försvunnit längre in i min föreställning i att allt är bra, och puttat mig själv ännu längre ner på priolistan. Men det var inget i det, som var vackert. Det är sant det här, med att relationer är något man ska vårda, och att problem är något man kommer stöta på för att sedan växa sig starkare tillsammans. Men man måste också vårda relationen till sig själv, för att våga inse när man inte längre växer sig stark utan krymper sig svag. Våga tro att man är värd att vara lycklig, och att man kommer att bli lycklig och stark igen. Lyckligare. Starkare. Jag har insett att den viktigaste relationen är den man har med sig själv, funkar inte den så funkar det sällan bra i en relation med någon annan.
Och den jobbar jag på nu. Putsar och justerar.
Hoppas ni också gör det. Ett hästjobb men det är det värt, det är DU värd <3