En millisekund för dig
Det här med att stå utanför sin egen kropp och förskräckt se på , slå sig för pannan när det känns som om varenda kroppsdel bokstavligen lever sitt eget liv.
Det tar på sin höjd en eller två millisekunder för kroppen att ta emot signaler från hjärnan. Det är nog en självklarhet för dig, du är nog van. Van att kunna säga till din hand att "plocka upp den där strumpan från golvet" och att det är precis vad din hand gör. Tänk dig frustrationen som uppstår om det varje gång som du bad din kropp om att göra någonting, så tog det en eller två veckor att göra det.
"KAN jag inte bara GÖRA det?" och "hur svårt kan det vara?" är ständigt upprepade frågor. Men jag försöker, eller kanske försöker jag inte tillräckligt hårt? Eller så försöker jag verkligen men mitt försök är inte lika bra som ditt.
För att din hand lyssnar alltid på din hjärna.
