himlabra.webblogg.se

 

 

 

När jag fick mina diagnoser (ADHD & Socialfobi), började jag se mig själv med lite snällare ögon. Jag respekterar och accepterar mig själv på ett annat sätt och förstår varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Jag har omedvetet slagit mycket på mig själv. När jag står som ett fån bakom kassan på jobbet och har tappat alla  mina beställningar för att jag blev avbruten av frågan "ingår påtår på kaffet?". Börjar om, hur jäkla svårt ska det vara. När jag får springa skitfort till tåget/jobbet/middagen med jackan i handen, halvfärdig makeup och hängande skosnören som man snubblar på. igen. även fast jag säger till mig själv upprepade gånger att det ska inte bli så nästa gång, ska göra om och göra bättre. också gör jag förtusan bara inte det (!).  Varje gång mina lärare sagt till mig att jag måste våga räcka upp handen och svara på frågor så de ska se att jag också kan, har jag tappert försökt kamouflera mig till väggens tapet eller blomman i fönstret så ingen ska se att jag inte räcker upp handen idag heller (och panik om de skulle se och fråga mig ändå), för att  jag glömde lyssna den här gången också. 
Varje gång jag står framför en grupp människor, kan vara som exempel på en gruppintervju. Jag står där och darrar som ett asplöv med andan i halsen, knappt medveten om vad jag säger men det jag säger, säger jag fort som fan så jag ska få gå och sätta mig innan jag svimmar. Eller flyr platsen. 
De dagar jag har svårt att se människor i ögonen utan att få hjärtklappning och känna att de granskar mig innifrån och ut. De gånger jag gjort löjliga misstag som kostat mig onödiga pengar. När jag försöker kontrollera mina kroppsdelar, men mot förmodan ändå välter och går in i allt jag närmar mig. Förlåt. Varenda del i mig tycks ha sitt eget liv. Som att stå utanför sin egen kropp och dirigera med en osynlig vägg emellan.

Det är lätt att man ställer sig och skriker fula janteord till sig själv istället för att spela med i samma lag. 

 

Men jag vet egentligen bättre. Åtminstonde börjar jag att komma till insikt. Vet egentligen bättre än att klandra mig själv. Man är inte jobbig om man frågar två eller tre gånger. Jag vet att jag som alla andra har svårt för en del saker och ja, jag är tankspridd och tappar fokus ibland snabbare än du hinner säga flaska. Men jag är också väldigt bra på många saker, man får inte glömma att se det. Jag är full med kärlek och positiv energi att ge till dem omkring mig, och jag har väldigt lätt att ta in och förstå människor av alla olika slag. Jag är kreativ och har oftast tokmycket ideer, och jag är inte rädd att kasta mig in i saker på egen hand. att gå vilse är inget jag räds för det har jag gjort så många gånger och insett att det är där man växer sig starkast. Visst klandrar jag fortfarande mig själv vissa gånger, men det viktiga är att jag då kommer på mig själv och tänker argt att det här är inte mitt fel. 

Sök inte fel i er själva, för det är inte där felet sitter. Testa istället nya vägar till lösningen. Alla vägar är inte rätt, men ingen är förgäves. 

 

Tro på er själva, och var snäll <3

 

 

 Puss