Tack för att jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt, att problem är något man löser
Sista dagen på utredningen, och läkaren som satte det svart på vitt fick mig att börja gråta. Inte på ett dåligt sätt, jag blev så rörd och lättad så det kunde inte hjälpas.
Han förklarade detaljerat och tydligt sambandet mellan min ADHD och socialfobi, hur dessa två diagnoser bokstavligen krockar inom mig och hur den ena döljer den andra och vice versa. Allt blev plötsligt så självklart, och satans intressant, tycker jag som är så fascinerad av hjärnan och hur människor funkar i allmännhet (men mer om det får det bli i ett annat inlägg, annars tappar jag tråden).
"Jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig, och jag förstår hur hårt du har kämpat. Jag förstår hur hårt du har kämpat för att överhuvudtaget lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan. Du har sparkat på dig själv mycket, men det finns ingen anledning att göra det. Det är inget konstigt med att inte lyckas få vardagspusslet att gå ihop. Jämför det med en människa som har ett synfel, man klandrar inte denne för att vara klantig och dum om han/hon går in i och välter saker p.g.a dålig syn. Vad gör man? Ger personen ett par glasögon. Medicin kommer kanske vara dina glasögon för att få ihop vardag och rutiner. Du kommer bli lugnare, piggare och mer fokuserad. "
Blev alldeles matt, av lättnad och framförallt av tacksamhet till många och mycket. Till läkare på Södertälje sjukhus, för känslan ni gav mig av att bli tagen på allvar. Till psykolog och läkare på Cereb, för hur mänskliga och snälla ni har varit. För att ni gav mig en positiv upplevelse av psykiatrivården (vet att alla tyvärr inte har den turen). Till fina Underbara ADHD, som fick mig se ljust på en eventuell satt diagnos, samt våga och vilja ta reda på det. Till er fina familjemedlemmar och vänner jag har idag som är så underbara och får mig att må så bra bara genom att vara exakt dem ni är.
Mest av allt tänkte jag på min stora förebild i livet. Min mamma. Är så himla tacksam att jag har just den mamma jag har. Jag vågar lova, att jag inte hade varit den jag är och framförallt inte varit där jag är idag, om det inte vore för mamma. Varje gång jag kännt mig dum, har du fått mig att känna mig smart. Alla gånger jag tvivlat eller sagt att "det här klarar inte jag" har du trott på mig. Tack för att jag fick växa upp med att ingenting är omöjligt, att problem är något man löser. För att du stöttat mig i allt jag tagit mig an, hur mycket ideer och planer jag än hoppat mellan, och fortfarande gör. Idag är jag en självständig och stark tjej som står här, jag går min egen väg och testar gärna nya. Du har pushat mig framåt i livet . <3
Kram på er alla, nu ska jag luta mig tillbaka. Käka nötter och grejer. Glöm inte att vara stolt över er själva.
Vilken underbar blogg! Lycka att hitta den! 🌟